Åbobon
Om en tidsresenär gick runt i Åbo skulle han märka att han rör sig i en livlig och pulserande stad. Positionen som den viktigaste staden i Finlands historia hade gjort Åbo till en folkrik stad och ett centrum som lockade människor från hela Finland och Europa. Från 1810-talet och framåt flyttades det politiska fokuset österut när Helsingfors blev huvudstad i storfurstendömet. Snart gickHelsingfors om Åbo i folkmängd, och under andra hälften av århundradet tävlade Åbo med Viborg om att bli den andra staden i storfurstendömet.
I slutet av 1800-talet hade Åbo tiotusentals invånare och invånarantalet ökadehela tiden. Stadens befolkning, som i början av 1840-talet uppgick till knappt14 000 invånare, hade 1880 ökat till 24 000 invånare och på 1910-talet tillöver 50 000 invånare. Det var dock bara en fjärdedel av Helsingfors befolkning,medan de två städerna 1840 hade samma invånarantal.
Antalet Åbobor ökade med flera hundra per år vid sekelskiftet, då människor flyttade från landsbygden till de fabriker och industrianläggningar som etablerades i Åbo. Många medborgare blev också egenföretagare när 1879 års näringsfrihet gjorde det möjligt för privat företagsamhet och till exempel detaljhandel att bedrivas på ett nytt sätt. Staden växte, särskilt i början av 1900-talet, meden årlig inflyttning på mer än 1 000 nya invånare.
Med industrialiseringen representerades den nya eliten av affärsmän. Erik Rafael Ahlström från industrifamiljen Ahlströmmed sin fru på trappan till Ispois herrgård 1917.
Originalfoto: Åbomuseicentrum.
Krediter >>Med den allmänna urbaniseringen minskade dock det relativa antalet Åbobor i den finska stadsbefolkningen, även om Åbo var den näst största staden i storhertigdömet. Vid samma tidpunkt 1910 hade Tammerfors, som växte snabbt, 45000 invånare och Viborg, den fjärde största staden i Finland, hade 34 000 invånare. Åbos ställning som Finlands andra stad var hotad.
Åbo hade länge varit Finlands politiska-, religiösa-, kulturella- och utbildningscentrum, vilket hade skapat ett synligt och väletablerat nätverk av adelsfamiljer istaden. I Åbo bestod adeln huvudsakligen av adelsfamiljer, lärlingar och förmögna borgare som bodde i staden och på närliggande gods, varav många arbetade som grossisthandlare, affärsmän, tillverkare, apotekare, professorer och lärare, domare och höga tjänstemän i storfurstendömet. Trots den socialabetydelsen av ståndseliten hade Åbo under 1800-talet varit en stad för den lägre borgarklassen, hantverkare och pigor, där eliten endast utgjorde en liten andel av befolkningen, 10 – 15%. Majoriteten av Åbos invånare var därför hantverkare, finsk- och svensktalande borgare, pigor, drängar och sjömän.
Under 1800-talet skedde förändring i det finska samhället mot ett klassamhälle, vilket också återspeglades i utvecklingen av Åbo. År 1870 var Åbo fortfarandehem för ett stort antal tjänstefolk, sjömän och hantverkare, men gradvis började stora industrianläggningar och företag att ta arbetare från de traditionella yrkena. Samtidigt växte yrkesgruppen av butiksinnehavare och hantverkare avsevärt under 1920-talet.
Handelsmän och deras anställda var enframväxande demografisk grupp i Åbo vid sekelskiftet. På bilden Signe Reinberg vid sitt arbete på ett apotek på 1910-talet.
Originalfoto: JohanReinberg, Åbo museicentrum.
Krediter >>Stadens sociala struktur kan beskrivas genom att dela in invånarna i överklass,medelklass och arbetarklass. Grova uppskattningar av Åbos befolkning 1870 visaratt cirka 14% tillhörde överklassen, cirka 20% medelklassen och cirka tvåtredjedelar var arbetande och inte arbetande fattiga. På fem decennier hadeförhållandet mellan dessa kategorier inte nämnvärt förändrats, trots attantalet invånare hade mer än fördubblats. Medelklassens storlek hade något ökat,medan de övriga klassernas relativa storlek hade minskat.
I stället skedde en mer betydande förändring inom den arbetande befolkningen.Sekelskiftet var en tid av ekonomisk högkonjunktur i Finland, vilket innebar att antalet fattiga som bodde på institutioner och i socialvården inte nämnvärt ökade. Med andra ord återspeglades materiell välfärd och ekonomiskt välstånd också i de arbetande människornas liv. Stigande levnadsstandard bidrog också till exempel till längre förväntad livslängd och lägre spädbarnsdödlighet.
Epoken innebar också en förändring för hur kvinnor arbetade. På femtio år hade mångafler kvinnor flyttat från sina hem till en arbetsplats, särskilt till fabriker,men också till offentliga jobb som samhället erbjöd, till exempel somsjuksköterskor och lärare. Samtidigt minskade den relativa andelen tjänstefolkeftersom över- och medelklassen inte längre ville eller kunde upprätthålla samma typ av tjänstefolk som på 1800-talet.
Kvinnors arbetande blev allt vanligare under 1900-talet. Sjukhuspersonal på ett gruppfoto i början av seklet.
Originalfoto: Åbo museicentrum.
Krediter >>Majoriteten av Åboborna hade finska eller svenska som modersmål, och många hade goda kunskaper i båda språken. År 1880 var cirka 40% av Åbos befolkning fortfarande svenskspråkig, men trettio år senare hade siffran sjunkit till 20%. Allt fler finskspråkiga flyttade till Åbo, medan födelsetalen bland svenskspråkiga hade sjunkit. Tidens fennomani spelade också en roll och inspirerade många svensktalande familjer att "finlandisera" sina namn och sitt språk.
Majoriteten av överklassen i Åbo var fortfarande starkt svenskspråkig i slutet av 1800-talet, men det fanns tillräckligt många svenskspråkiga i alla samhällsgrupper. Språkbarriären innebar således inte en tydlig social gräns, utan arbetarkategorin var lika stor av svensktalande. Det fanns inte heller någon tydlig uppdelning mellan finskspråkiga och svenskspråkiga stadsdelar, utan språkbarriärerna överskreds kvarter för kvarter.
Elever vid den svenskspråkiga Svenska Samskolan under vårterminen 1903.
Originalfoto: Ernst Löthner, Åbo museicentrum.
Krediter >>Staden var också hem för människor från etniska och religiösa minoriteter. Den största minoriteten var de ortodoxa, som huvudsakligen var rysktalande. År 1890 bodde 670 rysktalande personer i Åbo, varav de flesta ingick i stadens ryska garnison. År 1900 hade Åbo också en judisk församling på cirka hundra personer, som bodde i utkanten av staden runt Tureborgsgatan och Västerlånggatan, samt i Raunistula.
Åbo har varit mångkulturell och flerspråkig under hela sin långa historia. I början av 1900-talet ekade finska, svenska, ryska, tyska, danska, engelska,franska, norska, estniska, polska, hebreiska och många andra mindre språk på stadens gator. Detta drevs på av den ryska arméns multinationella garnison, turister, hårt arbetande affärsinnehavare, forskare och konstnärer. I början av 1900-talet fanns det således hundratals invånare med främmande språk som var folkbokförda i Åbo.
En fältmässa för ryska trupper på Åbo torgi början av 1900-talet.
Originalfoto: Helsingfors stadsmuseum.
Krediter >>Vid sekelskiftet berikades Åbos stadsbild också av turister, som anlände i stora mängder. Enligt statistiken tog Åbo järnvägsstation under de första åren av 1910-talet emot i genomsnitt mer än 200 000 passagerare per år. Bland dem fanns affärsmän som reste mellan Helsingfors och Tammerfors, Åbobor som reste för arbete och nöje samt inhemska och utländska turister.
Passagerare från utlandet anlände, särskilt på fartyg från andra delar av Europa, utöver de regelbundna förbindelserna mellan Stockholm och St Petersburg. Tidningarna i Åbo annonserade om direktförbindelser till Köpenhamn, London, Hull, Bremen, Havre, Bordeaux och Porto. Ångbåten, som var den tidens snabbaste transportmedel, förband Åbo med städerna vid Östersjön och hela vägen till Medelhavet, och förde resten av Europa ideologiskt och kulturellt nära.
Kanalbankens tullbyggnad i Otkanti, i Kanalbanken år 1908. Passagerare framför paviljongen.
Originalfoto: Åbo museicentrum.
Krediter >>